Jag tror äntligen att jag har blivit vuxen. På riktigt.
Trodde aldrig jag skulle känna mig sådan...och på vissa plan är jag fortfarande väldigt barnslig!
Men känslan. Att jag bryr mig mer om vad jag själv tycker än vad andra kan tänkas ha för åsikter om mig. För vad spelar det för roll? Det viktigaste är hur jag känner (det är ju ändå jag som ska dras med mig själv så lika bra att göra tanten nöjd haha)
Jag har förstått nu att det går inte att vara alla till viljes eller bli omtyckt av alla.
(Det tog bara 36 år vilket säkert är rekord! hihi)
Det förstod jag säkert tidigare. Egentligen. Men det har alltid varit så himla viktigt för mig att tillmötesgå alla och inte trampa någon på tårna. Att vara vänlig, glad och hjälpa andra.
Nu ligger inte mitt fokus på att ställa mig in hos andra utan jag är den jag är. I grund och botten en väldigt glad och hjälpsam person, så jag ändras kanske inte så mycket trots allt. Utåt. Men jag slår inte knut på mig själv. Jag är den jag är och är bara så glad att jag insett att det är det som räknas.
Jag behöver inte stressa upp mig över att jag tror att någon kräver mer eller uppfattat mig fel.
Jag är nöjd om jag kan vara mig själv. Då har jag lyckats.
Be yourself.
